Långt, snövitt hår som drogs tillbaka i en hästsvans gömde inte hennes spetsiga öron. Mandelformade ögon stack ut i deras ansikten. Rikt broderade camisoles framhävde smala kroppar. En sjungande, smidig gång, en kunglig ställning i huvudet, ett uttryck av fullständig arrogans fruset i deras ansikten... - Alver? – Jag frågade Taif. Han vände sin blick, glänsande av förvåning, mot mig och blinkade och kom till sinnes. – Jag kommer att slitas sönder om det inte är dem. - Om? – Jag höjde på ögonbrynen. "Dessa storörade," viskade han konspiratoriskt, "är ännu sällsynta gäster än drakar." De tillåter praktiskt taget inte någon på deras vägar, och de dyker bara upp på sådana platser vid ett tillfälle. Sedan stirrade han misstänksamt på mig och genomborrade mig med en genomträngande blick. En obegriplig tyngd föll på mina axlar. - Vad? – Jag orkade inte. "Så det verkade," suckade han och tittade bort. Tyngden försvann som om den aldrig hade hänt. "Det var min fantasi", bestämde jag mig..

Navigation